Erika ”Riika” Aittamaa (1866-1952) var född Kruukka i Junosuando, hon gifte sig med sin August och de bosatte sig i Lovikka där de bildade familj. Det ekonomiska förhållanderna var inte de bästa och de fick slita ont för att få det att gå ihop.
Erika kom att bli den första kvinnliga företagaren och innovatören i Pajala kommun, som år 1892 skapade Lovikkavanten, endast 26 år gammal. Likt många andra uppfinningar utvecklades även Lovikkavanten genom ett misslyckande, till en slitstark och varm vante.
Det hela började med att en välbärgad man i byn gav Erika ull för att sticka honom hållbara vantar. Hon stickade ett par men de var stenhårda och otympliga, så karln ville inte ha dem, han var arg för att hon förstört hans ull. Detta var givetvis försmädligt för Erika så hon tog tillbaka vantarna och började med att tvätta paret, torka dem, varpå hon sedan ruggade dem, in- och utvändigt med en karda. Nu var det ”annat ljud i skällan” då karln fick vantarna tillbaka, han blev så nöjd över slutresultatet och rekommendationerna började ta fart. Vilket tillslut ledde till så många beställningar av vantar att Erika fick börja lära upp andra att sticka. Så med dagens mått mätt blev hon även en utbildningssamordnare som lärde alla i byn som ville, att sticka vantar. Det är nu en tradition som gått från hand till hand, där de äldre lärt och visat de yngre. Lika viktigt som det var för Erika, att alla vantar skulle tillverkas likadant och se likadana ut, är det än idag för oss i Lovikka Husmodersförening.
Till en utställning för Lantbruksmötet i Umeå år 1944, hade det samlats in alster från gles- och landsbygd. Förhoppningarna var inte högt ställda på varken kvalitet eller kvantitet, då det var efterkrigstid. Men det kom in 16.000 alster av mycket fin kvalitet.
1:a pris för stickade saker med den speciella Lovikka-stickningen tilldelades Erika. Det var en silvermedalj som utdelades av H. K. H. Prinsessan Sibylla.
Information samt foto från boken "Berättelse över femte allmänna Svenska distriktslantbruksmötet i Umeå 1944". Gösta F. Callert
